På vägen mellan Sollefteå och Sundsvall insåg jag en sak. Jag insåg att jag faktiskt levde en dröm. Nått som jag så länge har velat.
Den här vägen var så vacker. En väg med ett berg resandes på ena sidan av vägen och en djup grön dal på den andra. Solen som värmer hela mig, samtidigt som fartvinden fläktar. Hojen som känns ett med vägen som ringlar sig genom landskap uppdelat av byar, åkrar och granskog. Svårt att tro att detta är Sverige.
Hojen är aldrig rak i mer en ett par hundra meter. Varje kurva får man lägga henne ner försiktigt. Hon följer varje liten rörelse, varje litet tryck på styret, varje lutning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar